Grindslanten

Grindslanten
GRINDSLANTEN. Barns kamp vid grindöppnarpeng var på 1800-talet ett vanligt motiv för konstnärer i flera länder. Ännu vid mitten av 1900-talet fanns denna målning av August Malmström som kopia på en vägg i många svenska hem.

måndag 29 september 2014

Gränsöverskridnings drömmorgon

Skildring av gränsöverskrivande drömmorgon 23 december 2009,
med lång inledning - från inlägg på Facebook 31 augusti 2014.                                              

FADERN UPP I DAGEN...
Dröm, smedledd, på verklighets tröskel



  1. Efter lättflyktigt års bantade bloggande hoppas jag nu komma igång. Inte bara i huvudbloggen Auroraår utan också med del 2 av Ogräsmemoarerna. Till Tigerbloggen tänker jag lägga följande drömskildring inklusive dess inledning (skriven och lämnad 2010 för prästkretsen i min S:t Matteuskyrkgranne). Med tanke på dagens polisfruktade nazist- och motdemonstrationer har klockringning i den närliggande S:t Jakobskykan avisertats till 14-tiden. Efter att min grannkyrkas tornklocka stått "lamslagen" hela sommaren upptäckte jag igår att dess visare åter går runt - kom då på att tiden tycks mogen för min kyrkliga dröm. Detta lilla land är enligt SR-P1:s Konfliktprogram, nyss, en humanitär stormakt. I en sådan kan nog även denna skildring runt jordisk dotterdröm platsa:
    Tidigare, i ”Ogräsmemoarerna” år 2001, har jag framhållit hur underligt det förefallit mig att inte har något minne av att någonsin ha hört min far sjunga eller nynna, inte ens då han spelade dragspel glad och livad med stundom ”tår på tand”.

    Sedan har jag inte tänkt vidare på det. Däremot på sistone en och annan gång undrat om han är avogt inställd till mig eftersom jag inte kan erinra mig att han någonsin drömbesökt mig sedan han dog 16/7 1977 – bara vagt och osäkert aningsminne av att han kanske ibland var med inledningsvis. Innan drömmarna gled in i nya och tydligt ihågkombara drömfaser med mamma i dominerande huvudrollen (som redan i jordelivet): uppenbarligen nöjd och glad med allt i både aktuella hinsidestillvaron och av vad hon erfor vid drömbesöken hos mig. Men de sista åren har hon sällan synts - sedan hon meddelat mig att hon i fortsättningen måste vara med Ulla = äldsta dottern...
    Vi budlärde oss gammaltestamentligt att vi inte ska bara älska våra föräldrar som oss själva (och andra...) utan också ära, hedra, och rentav vörda dem. Även om Jesus tillät rätt samvetsfritt övergivande av dem för make/a eller vänsälla runt Gud Själv.
    Funderade någon gång på om jag kanske bara inbillat mig /önsketänkt att jag skymtat pappa i en och annan dröminledning. Förmodade att han kunde vara avog för att jag, enligt våra gängse fördomar och ängsligt ytliga hedersmoraliteter, hade utlämnat hans gravaste svagheter eller felsteg i mina skriverier (t ex sin ungdoms övergivna Tysklandsdotter, och senare i livet alkoholberusnings tillkortakommanden).
    Men tänkte vidare att dessa s k försyndelser medfört påtagliga konsekvenser för hans självrespekt och svåra påföljder i den självbild av honom som speglats även i hans närmastes, ”livsmedspelarnas”, problemkomplex. Både medvetet och omedvetet. Så är det ju för oss alla: de outredda händelsenät eller beteendefällor av skam- och/eller skuldtyp som vi utsätts för i livet, och oftast försöker dölja, sprider sig i en eller annan form i samt runtom oss. Fortplantas så uppenbart att bibelns tal om arvssynd tycks mig synnerligen befogat – härvidlag.

    Indiansk visdom
    Dessutom kände, och känner, jag mig övertygad om att inför döendet från detta liv till Varandet Efter Detta (om Himmel eller helvete, eller fortsatt blandat, vet jag ej) gäller bara så äkta och ärlig sanningssträvan som vi är kapabla till. I förhållande till andra men framför allt inför oss själva.
    Inte minst gruppmoralsyn på vad som är ”lyckat” att skryta med har haft förödande inverkan för att gömma undan och ”låtsas som ingenting”. Hur svåra erfarenheter den enskilde än haft att tampas med: när bara uppriktighet och dagsljusets avslöjanden kan i grunden lösa och omvandla prövningars kval i kriskaos (åtminstone inom oss) till insiktsfull nivå med chans till nyinriktning. I stället för krampaktigt fastklamrande i gamla grubbelhålor och beteenden medan vi vanegår i den fälla där man, för att slippa konfrontera sin ”kärna”, projicerar och ”hatar” eller föraktar Andra/Annan. Inte sällan även sig själv. Via de ögon som vi automatdömer med i nedärvda eller förvärvade gruppsjälen. Så bekvämt: vi slipper då att inifrån oss själva ta verkligt ansvar för våra värderingar. Med risk att snart finns inte mycket kvar av genuint subjekt, mest bara ett inflammerat ”objekt-jag” (som inte tål kritik utan hämndlust och sårat härsknar, lider).

    Men jag är i högsta grad medveten om att verklig omorientering i själ och hjärta är mycket lättare sagd än gjord. Nästan omöjlig. Med den oerhörda verkan som grupptryck nu har är det för de flesta hart när omöjligt att verkligen kunna stå upp mot omgivnngens krav på vad man ”RÄTT” ska tycka och tänka - kräver stark självkänsla OCH KUNSKAP(!) för att inte leda till egna sociala katastrofen.... Särskilt i denna massmediala stressartid med kändisar som idolt/ytplatt glättiga gudsförebilder. Invid heminredares måste-ha-den stilen-interiörer runt matglada middagsbord.

    Framför allt var det väl allt tjat i min barndom om hur oerhört lik min far jag var - samt att mamma alltsomoftast anförtrodde mig sitt misshag med honom, och mig - som i memoarskrivandet 2001 fick mig att ta bladet från mun. ”FADERN UPP I DAGEN!” fick dubbelmening... Ty sedan han dött kändes det som om han och jag på sätt och vis blivit SAMMA PERSON - ansvaret för även hans livsöde hade fortplantats in i min medvetandesjäl. För ev samverkande vidareutveckling av välunnad subjekt- objektssfär i denna dialektiskt Ständiga Motvars- och Jämförelsevärld?!
    Det kändes hårt vågat att torgföra min rätt godmodige fars nesa och kantringsolyckor. Men de, och annat – mest annat - hade verkat så urgröpande på min del av vår aleboska gruppsjäl att jag än knappt fattar hur jag orkade överleva barndomen. Utgav ju inte ”Ogräs”, som ändå buntspritts bak’ kulisserna. Sedan dess har det blivit vanligt med närgångna ”Pappa-söp”-typböcker, så i dag är ju ämnet mer urladdat och tillåtet. Gudskelov!¨¨¨¨
         Hittills här ovan: bakgrunden till min dröm dagen före julafton, den sistlidna. Som jag muntligt beskrivit för barn och barnbarn samt för (i dröm-, hinsideslivs- och Creationwork, Institutt for Kreativitet og Bevisstheträs”-memoarinförstådda) Swedenborgsförsamlingen, vid kyrkkaffet med dem efter gudstjänst härförleden. Skriftligt formulerats bara i min dagbok och per kort – kort för Ullasystern. Som dock blev alltför kort eftersom utrymmet tröt på slutet efter väl inspirerad inledning.

    Drömmen jag väcktes av mellan sju och åtta minuter i sex på morgonen 23/12 2009 tycks mig så remarkabel att jag måste försöka göra den större skriftlig rättvisa. Följer nedan:

    Drömskt gränsöverskridande ringareväkt
    Plötsligt befann jag mig i rum av typ finrum på Hagentorp, eller snarare lite större gammaldags sal i allmogehus el d. Där hälsade mig fader Ernst Georg Sandkvist hjärtligt välkommen. Såg nykter men ändå väldigt glad ut - och frisk samt föryngrad – föreföll vara i kanske 40-årsåldern. Sin krafts dagar lik, som innan mamma och han låtit dra ut sina tänder: rutin för fattiga på 1920-30-talen. Var verkligen himlaroligt att få träffas igen. Så satte han sig i vad som föreföll vara det ljusskönt dagrande rummets enda möbel, utmed långväggen rakt fram - en stilig soffa i herrgårdsaktig gustaviansk stil som sträckte sig längs hela väggen. Mitt i den satt han där framför mig och sjöng leende, med vacker fyllig stämma, en visa mest i dur (kommer inte ihåg ordalydelsen nu, men påminde om gammaldags skillingtryck- eller hyllningssångtyp.
    Sedan förändrades scenbilden, vänstra väggen i ”salen” gled över till att vara i mitt rum här och nu – fast omöblerat. I själva vänsterhörnet hade i stället skapats en ”drömdörr”. I den stod nu pappa, allvarligare men liksom förväntansfull inför att få ge mig en värdefull överraskning. Han frågade om jag ville följa med honom ut genom den dörren, in i vad som föreföll vara en mörkerlagd förstuga . Jag gjorde så, medan han berättade att han ville bli takläggare(!). Sade också att han därför nu hade lärt mycket om spann – ja, om spänningsförhållanden överhuvudtaget...


    I nästa ögonblick vaknade jag av att tunga kyrkklockan i S:t Matteuskyrkan här intill mycket högt klämtade drygt 20 dångdångslag. Jag for upp redan vid första chockväckande (gengångs-) ljuddångandet: räknade slagen och konstaterande att klockan för dylikt klämtande var okristligt tidiga 05.53. Lade mig inte att sova mer den dagen, men satte mig i sängen ett tag och konstaterade att i mitt vänstra rumshörn, där ”drömdörren” funnits som jag följde pappa genom: rakt i den vinkeln, från min sömnkudde sett, ligger Matteuskyrkans klocktorn. Där jag sedan i somras ofta sett, och hört, stortrutade trutar härska över bl a kråkor. På korset - invid spänningsmedlande åskledaren.
    Varit i taklagsfeststämning sedan den morgonen 23/12 2009, då jag uppvaktades med både sång och ”musik”. Kanske drömmer jag fortfarande, inuti större drömsömn?
    Ändå klämtade klockan nog inte bara för mig, även om jag i år blir 72 - den ålder då min arvsgivande genbanksfar ”gick över”. Som jag också nyligen lärt, av gudinnetidforskande tealoger, är den livstid som krävs för att börja nytt spännande världsrymdsvarv: med slutande början i samma stjärnbildsutsikt från denna jord som fanns vid ens födelse.
    Obegriplig kyrkklockringning har inträffat här en gång tidigare. Det hände mitt i natten, i ljus sommartid för två-tre kanske fyra år sedan, att kyrkklockan dingdångade – då i flera omgångar, och upprepat väckte retade kyrkgrannar. Hade väl blivit något fel i ”maskineriet”, som enligt vad jag hört lär vara datorstyrt numer.
    Kanske en avspänt påverkad finjusterare av klockverk, cirka sju-åtta minuter i sex denna morgon före julaftonsdygnet, verkligen befann sig i kyrkan för översyn – och råkade släppa loss på högsta volym...

    Väl timat var hursomhelst detta gränsöverskridande gengonggångarljud, när min unikt drömbesökande far såg till att jag s å klarvaknade. För att säkert minnas honom som positiv sånguppvaktare, och som högvibrerat spänningsvågande takläggaraspirant. Ev vid kyrkbyggnads-övervakning (har senare i nyhetssänd-ningar berättats att många högmodigt välvda kyrkor i vårt land måste repareras till hög kostnad, p g a länge dold men rasande farlig röta i bärande bjälklager). Eller som allmänglobal hinsidesingenjör för att hjälpa till med stoppandet av allt vanvettigare babblandet i den världsutveckling som för både kropp och själ letts av tillväxtgalningar – lär ju redan tidigare ha hänt i Babel.
    Om vi nu vill bli inglasade i snöstormande växthusklimat eller ej: högstämt taklagsgille hölls av gammalt, inte minst i frimurarkrets, då ett bygges planerade höjd och vidd rustats med pålitlig stommes takstol - eller toppsten - på insiktsfull utsiktsnivå. Som kronan på verket. Kanske tycker både Min Drömfar och den som är allas farligare Fader Vår - gående före oss ihop med förmödrarna i ramverkandets oerhörda prövningar - att hela skapelsen nu är allvarsamt mogen för gediget färdigställande? Utom- och inombords, i alla avseenden.

    9/2 2010


    kes




söndag 23 juni 2013

En svensk tiger i DN.Myggan 10/4 1980 osv, ang ny tekniks upprorsungar

Skrivet för DN-journalisternas anspråkslöst stencilerade klubbskrift: Myggan. I edfterdyningarna till urlakade kärnkraftsomröstningen, våren 1980. Med reprisutsändning så småningom. Handskrivet svårtydda tillägget längst ner handlar om det av Olle Bergman ledda försöksprojektet med DVn = DataVisionen som föregick DNs Netutgåva av 1996 års modell.

onsdag 13 februari 2013

Ordhoreri och namnningskomplex av Stinalantis



       Hor(h)usskylt på ''horadörr'', efter att ha setts som idiot eller bara en som nog var typisk lätt-på-foten-fåna från annan by? Mycket för en lantlolla att vänjas med att liknas vid på jobbet bland självsäkra karriärstegare. Och hemmavid av grannar med idel ädla hemmafruar - samt påhälsande präktiga släkten från skogsbygden. Ett av mina första jobb - utom det som Alebopangs städerska och servitris  - avverkade jag vid stockholmska Sveavägen på det som med tiden blev Semic-förlaget . På min tid där, från senhösten 1957, hette det Å&Ås Ungdomstidningar. Rumskompisarna Gunilla Myrberg och Ia Bäck namnade mig Stina sedan jag nygift Rosenqvist börjat  kalla mig ståtligare andranamnet Elisabeth.  Därför att när jag ogift presenterat mig ''Kerstin Sandkvist'' - småländskt ske-ljudande och alltmer mumlande -  blev jag utskrattad som slags Åsa-Nissatyp (så Å&Å-inne vid den tiden). Samt fick telefonluren ''slängd i örat'' mer än en gång enär jag inte kunde säga mitt namns ordande bokstäver ordentligt - därför varit på väg att få svårt munhäftad telefobi...
     Följande brev skrev jag så småningom till rumskompis
från Å&Å-tiden.  

    

Efterord:

torsdag 4 oktober 2012

FiB/K nr 12/92

 Denna nya blogg ska innehålla några av det fåtal skrivna utgjutelser som jag genom åren inspirerats till. Jag inleder med en satir över vår alltmer uppenbara brist på hushållandets förmåga. Den förekom i FiB/K nr 12/92, som jag tar med hel och hållen (fast sidornas placering misstämmer här och där) eftersom jag tror att många igenkännande vill le - eller gråta - åt mer än ett inslag i den.
     Tyvärr har jag ännu inte kunnat skriva det positivt framtidssiande scenarie som jag tänkte mig när jag strök första inledningen till Herrarnas Nya Giv. Den scenöppningen ägde rum på min hundraårsdag år 2038 med utblick över vår globaliserande världs stormdrabbade öden efter avregleringen av sin ekonomisk-finansiella sfär några år efter oljekrisen 1973. Vilket obönhörligen ledde till att den svenska regeringen i slutet på 1980-talet inledde sin krypande färd mot Gemenskapens kors i Bryssel. Marknadskrafternas EG hann bli ett politiskt förbundet EU mot slutet av år 1992, innnan vi som massmedialt ledd röstboskap ens hunnit fram till de myndighetskorande urnorna.

       Det hänvisas då och då stolt till vår inhemskt kloka beslutsförmåga - för att hämma inte minst övermodiga bankdirektioner - i samband med den svenska ekonomins djupdykning för ett tjugotal år sedan. Inklusive räntans 500%-nivå som åtföljdes av hot från riksbankschefen Dennis (efter sitt DN-chefredskapande innan dess) om än värre, rentav omåttlig fallhöjd för synnerligen skuldmedvetna låntagare. Vårt samlade politiska ledarskap excellerade i våghalsiga försök att försvara den självständigt kursande svenska kronan mot internationella anstormares utmaningar. Vilket ledde till strandsvallande bränningar där angripares gränslöst högvågade stänk kändes som svidande piskrapp på inåtvända små svenskars ryggar. Under ömkligt välfärdsförsvar. Alltmer hopkrupet: påminnande om den igelkottsreaktion som yttre försvaret liknades vid under andra världskriget.    /kes                                                                                                                      





















































Google+ Badge