en satir över vår alltmer uppenbara brist på hushållandets förmåga. Den förekom i FiB/K nr 12/92, som jag tar med hel och hållen (fast sidornas placering misstämmer här och där) eftersom jag tror att många igenkännande vill le - eller gråta - åt mer än ett inslag i den.
Tyvärr har jag ännu inte kunnat skriva det positivt framtidssiande scenarie som jag tänkte mig när jag strök första inledningen till Herrarnas Nya Giv. Den scenöppningen ägde rum på min hundraårsdag år 2038 med utblick över vår globaliserande världs stormdrabbade öden efter avregleringen av sin ekonomisk-finansiella sfär några år efter oljekrisen 1973. Vilket obönhörligen ledde till att den svenska regeringen i slutet på 1980-talet inledde sin krypande färd mot Gemenskapens kors i Bryssel. Marknadskrafternas EG hann bli ett politiskt förbundet EU mot slutet av år 1992, innnan vi som massmedialt ledd röstboskap ens hunnit fram till de myndighetskorande urnorna.
Det hänvisas då och då stolt till vår inhemskt kloka beslutsförmåga - för att hämma inte minst övermodiga bankdirektioner - i samband med den svenska ekonomins djupdykning för ett tjugotal år sedan. Inklusive räntans 500%-nivå som åtföljdes av hot från riksbankschefen Dennis (efter sitt DN-chefredskapande innan dess) om än värre, rentav omåttlig fallhöjd för synnerligen skuldmedvetna låntagare. Vårt samlade politiska ledarskap excellerade i våghalsiga försök att försvara den självständigt kursande svenska kronan mot internationella anstormares utmaningar. Vilket ledde till strandsvallande bränningar där angripares gränslöst högvågade stänk kändes som svidande piskrapp på inåtvända små svenskars ryggar. Under ömkligt välfärdsförsvar. Alltmer hopkrupet: påminnande om den igelkottsreaktion som yttre försvaret liknades vid under andra världskriget. /kes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar