OBS - ur samlad blogg där inledande texterna med Drömmorgon, Ordhorer+,Tigermygga återfinns gm enkla adresslänken https://krekendp.blogspot.com/ --- Detta TILLÄGG skrivet 2001 i Ogräsmemoarerna - överfört till denna blogg våren 2013 med anledning av ledande publicisters sårade initiativ till kampanj mot ohyvlade upprorsungar.
Tillägg
Tillägg
Ständigt och jämt talar vi, till på köpet brösttonande, om demokrati och friheter men främjar smygfascism så länge vi undviker att närmare redogöra för vad vi menar med dessa känsloladdade begrepp. Vilket är allt annat än den självklarhet det ofta framställts som.
Ett av de mest framträdande men ändå försåtligt förledande dragen i människan är vår oerhörda maktlust. Den borde vi medvetandegöra och från tidig barndom lära oss balansera livet igenom. Ska världen i framtiden bli uthärdligt livsrum för vår art måste vi gå in för att behärska denna förhärskande egenskap. En uppgift att respektera som stor livskonst, kanske i delvis taoistisk och buddhistisk anda.
Det var länge sedan brottslingar i vårt land ådömdes straffarbete, de ekonomiskt sinnade manschettförbrytarna inräknade. Länge vårdades de i stället med något som i bästa fall var luddig och allmän välvilja men som mest utvecklades till ljummen och mekanisk likgiltighet där fasaden hölls presentabel. I dag har gränsen till berömligt slugerövrade ekonomikap suddats ut nästa helt.
Samtidigt räckte detta övergripande alibi för att också tillåta osynliggörande av i stort sett skötsamma och hänsynsfulla knäppskallar eller brottsoffer av min generande typ. Om och när vi började skymta och sticka upp lite väl ofta, vi som ofta var de obekväma ifrågasättarna, kunde man därmed göra oss genomskinliga och obemärkta. Behandlades mest som solochvårat blottande abstraktionsobjekt av intellektuella trendsättarna och deras andligt införstådda lydgäng i gottköpshumanismens undervegetationen.
Att kallas slug, listig eller lurendrejare är ju snudd på berömligt omdöme i den rikedomska karriärvärlden. Skillnaden på högsta ära och att sjunka till nivån snäppet under kan bestå i att man av ren tur slipper avslöjas som regelbrytare - eller beroende av en framgångsrik jurists förutseende manipulationer. Däremot tycks en snäll eller godtrogen naivist vara det mest föraktansvärda som tänkas kan ihop med andra fåntrattar till idioter på lägre nivå – bland råttgrå ”underdogs & -människor”.
Enligt dessa övre kretsars förnuftsbestämmare, vill säga. Vi befinner oss mitt i porten till den nya värld som vi själva axlar ansvaret för. Med Guds hjälp då och då, kanske. Aldrig mer kan vi kollektivt skylla allt bara på ”slumpen” och tillfälligheters konspirerande spel. Men för att genombrottet till den framtiden inte ska framkalla onödiga psykiska raseriutbrott och fysiska ras är det god idé att lyssna till fler röster än de som ingår i givna kretsens inne- elller närgrpp.
Det har jag tjatat om förut men det är nog värt att upprepa i svåra övergångstider som dessa.
Den stora orons stresstid, kallas den visst.
Att ständigt strykas medhårs av sina vänner är visserligen befrämjande för uppblåst självkänsla men är på sikt förödande. Allt värre ju bättre man befinner sig i en grupp eller en nation. Den goda självsäkerhetens sköna maktkänsla blir lätt övermogen och ruttnar inifrån. Liksom det är utarmande att ständigt ha enbart ovänner och fientliga förhållanden runt sig. Det höga självförsvarets murar tenderar till slut att rasa inåt och kväva dem som skulle skyddas
.
Gud, eller för ateisten den evolutionärt strävsamma gemensamhetsandan, har inte för inte gett oss en farligt spännande värld att utforska. Både blixtrande skön och hotfullt dundrande. Själv har Han också levande spänningsbehov i sina kraftfulla relationer med oss. Av högsta vikt för att inte det energialstrande intresset, eller geisten, ska falna i våra inre och inbördes nätverksledningar, och deras vidare utveckling. Där laddningarna riskerar att urholkas, om framsteg utan motverkande friktioner i alltför hög grad går som smort.
Lättsamt lekande är viktigt, men utan allvarets respekt i botten slutar det i mekaniskt trams och trist infantilisering.
“Det är nog bara genom en kombination av övergödd jordmån och krävande utmaningar, på flera plan, som vi i längden kan utvecklas bort från vår mörka bakgrund av hatiskt maktvälde. Främmande intrång och grannskap skapar lust, och reellt behov att svettas mer för sitt, samt att söka sig till global trygghetskrets.”. Så verkade mången inflyrtelserik svensk resonera under sista halvan av 80- och större delen av 90-talet.
Men utan ansvarsfull inställning vid svåra avvägningar, med respekt för de problem som kan uppstå mellan levande människor, förmörkas framtiden. Man kan inte, så som nu gjorts i Sverige, i en handvändning blanda människor från hela världen hur som helst.
Viss realism måste iakttas vid mångfaldigt närmande mellan olika kulturers barn: människor är agerande och framåtsiktande gruppindivider i samhället. Inte bara reagerande massfaktorer eller singelobjekt, att från ovan bollas med av ytligt nyckfulla och maktlystna experimentledare. På det globala forskningsfält som Sverige sedan länge, i flera avseenden, är.
Sannerligen har det vid det här laget besannats att vi bör försöka älska vår fiende… Försöka, alltså - att verkligen klara det är allt annat än enkelt. Det sker endast efter trägen ansträngning, och genom Guds nåd. Så småningom. Att de boende i mer utsatta kvarter oftare misslyckas med den kristliga kärleksuppgiften borde de inte förbannas för.
Inte ens vi söta svenska och rotvälskande danskar är alltid såta vänner när vi frotteras på nära håll. Fast vi haft några hundra år på oss, i fred och hyggligt umgänge, att vänja oss vid varandras egenheter.
Den som intar en position som folkets tjänare men eftersträvar att maktnjutande betjänas av andra, är en bedragare. Att för bevarande av den ställningen härska genom söndring är ett gammalt knep. Men det blir inte mer ursäktbart för att det brukas mot det egna folkets minst bemedlade – inte bara materiellt sett. Medan det i egna nätverk hävdas att de måste deklasseras och undertryckas, ned i nivå med fattiga stackare från andra länder. Som ''gjorda'' för att utnyttjas av hoppfulla lycksökare i politiska eller andra karriäristled.
Med sådan mer eller mindre medveten samhällsomvälvning på programmet borde man självklart ha föregått som trovärdiga exempel och dragit ned på belöningar och privilegier för sig själva och den egna gruppen. Beräknade efter hur flertalet i den undersåtliga publiken här har det ställt, inte efter genomsnittsutfallet för kompisarna ovan där i andra länders jetsetnärgäng.
Procentuella påslag vid löneuppgörelser verkar i långa loppet idiotiskt felfördelande och borde snarast omvandlas till någorlunda rättvisa krontalsuppgöresler.
Sverige har länge styrts av en självdefinierande “elit” som gjort sig effektivt skicklig genom korporativa samförståndslösningar. När de lösningarna och själva samförståndet riktas över huvudet på undersåtliga publiken, och gäller smidigt samarbete med intressegemenskapens grädda i andra länder, finns det all anledning att se upp. Så man inte låter sig luras av egna oklara motiv att bekvämt vilja flyta ovanpå. Så tryggt. Betjänad.
Somliga har redan börjat skärpa sig, rejält, och det är bara att hoppas att fler snart följer efter.
Särskilt som politikernas och näringslivets symbios med det kritiserande massmediaföljet, inom kultureliten, växte till sig så kraftfullt under många decennier.
Det lär ju vara maktgrupperna ”bakom” som styr oss, sedan ganska länge. Kanske bäst så, vad vet jag om deras ledaregenskaper? Men dolt styre kan i längden bara bli destruktivt i manipulerandets korrupta anda.
Det har på senare år talats en hel del om klasshat, riktat nerifrån och upp. Men det föraktfulla klasshat som riktas nedåt från innekvarterens vattenhål har det talats mycket tyst om.
Det är ändå just det som jag mest sett prov på, särskilt utmanande hos de därtill uppmuntrade uppkomlingarna i maktcirklarnas utkanter: de kåserande hetsarna, med flera, mot ”tröga svenskar”. Under gåpåaraktigt orerande om bland annat den lagom svenska avundsjukan, obildade lantisars brist på munvighet (ibland talar vi till på köpet fånig dialekt!) samt löjligt fega svennars gnäll om arbetslöshet och idiotiska behov av rakhyvlar.
Åh, så härligt man tyckte det var att uppmuntra varandra till att hata de föraktade tölparna, mcgängskusinerna. Dem som man självbespeglande kunde tillåta sig kalla fascistjävlar eftersom nyanserat svar på tal av mer än ett skäl var uteslutet från dem som utsetts till fiender. Blott vid valurnorna måste deras förbannade röster räknas med.
En effektiv blandning av okvädinsord kräktes ut, menade att hetsa vissa ”element” och passiviserande träffa alla andra som inte själva nickade med eller upprepade dem.
Däribland de underförstådda smädelser som generöst östes, under sötsura smilanden, över hyreshusförorternas lågklassiga halvmänniskor. Kanske mest av gammal vana, år efter år. Sedan något halvt sekel är vi föraktade bonntyper mest, av första andra eller tredje generation, som kom till fina stadens ytterkanter. Vi drogs på 90-talet ytterligare grovt över en kam, gärna i samma andetag som framprovocerade nasseslöddret - bördigt från våra föräldrars grannby. För att till varje pris skamstämplas i diverse fostrande krönikor, kåserier eller TV-soffor. Där det gäller att hålla tydligt avstånd.
Det var när vi vågade protestera mot allt från stölder till oordning i tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. Att få hyresgästkaserners gemenskapviktiga ordnings-och trivselregler översatta till alla våra nya språk visade sig på många håll absolut omöjligt.
Fånigt onödigt, ansåg somliga med hemortsrätt i egnahems- eller inneskvarterens välformulerade sosseled och folkpartigäng mm. Med i umgänget berikande nya inslag av kulturellt högtstående invandrarfamiljer.
Det verkade faktiskt som om gamla och nya befolkningsgrupper i ”underklassen” medvetet hetsades mot varandra från många myndiga samt dominerande tyckarehålll. Anförda av massmediernas, särskilt Expressens, överlägset dömande personligheter. Uppifrån sina skitviktiga översiktsperspektiv. Undra inte på på att den kvällsblaskan från slutet på 80-talet började dala i upplagekurvan!
Befann sig vår bedömande överhet under gruppsykosens spännande gissel?
På sätt och vis – ivrig att ses som berömlig i globalt självbespeglande etablisemangens sfär, kan jag tänka mig.
Har man på sina håll inte bättre integrerande argument än att skamma gamla befolkningsgrupper, tillfälligtvis i stället för de nya, sår man frön till fördjupat och vidgat hat. De borde därför ha hållit sina giftiga tungor och fingrar i styr.
Varför hånade inte det privilegierade massmediefolket abnormt översegrererade kungabarn eller IT-och banksvindlare samt Danderydsbor, i första hand? Särskilt när de regelbundet erövrade sig den svenska fanan åter från svennesvinsvenskar? Jo, därför att de egna positionerna var och är samberoende med deras. I planerade framtidens alltmer teknikavancerade infosamälle ses jordens småfolksmassa som redan alltför anspråksfull och övertalig. Inte bara av indiska och kinesiska maktgäng.
Men bondeoffer är i överhetens lyxkvartersled alltid tillåtna, van som man där är göra som man vill. Eftersom för dem hela livet är som ett enda stort härligt vågspel, uppbyggt på jordnära slit som många av dem inte ens vill ha känt lukten av. Än mindre respektfullt medge sitt urgamla beroende av.
Tala om välbalanserad historielöshet!
Nonchalant förnekande även av befogad rädsla och evolutionärt samt miljölärt nedärva beteenden inklusive försvarsmekanismer - därtill föraktfullt moraliserande över dem - motverkar snarare än främjar det man påstår sig vilja uppnå av multirikt blandat närings- och kulturliv i sociala spänningsmönster utan destruktiva förtecken.
Vilket tyvärr är de överlägsenhetens attityder som intagits av många svenska politiker och kulturfrämjare, sedan 80-talet. Klassklättrarnas skygglappade barn eller barnbarn.
Trots all den kunskap som vi erövrat, med vars hjälp mycket av detta säkert kunnat undvikas om viljan till det verkligen funnits. Om det inte verkat så förledande spännande för abstrakta nätverkens ordryttare att få känna maktens sötma och hetsande mana till instinktiva krafters kolliderande spel och gängkrig. Mer eller mindre medvetet hos både rubriksättare och andra.
Med ett svavelosande hov av egenrättfärdigt dömande jesusar, som sida upp och sida ned skadeglatt ställt vårt folk till svars som nesliga typer och latenta rasister. För social ingenjörskonst och annat 1920-40-talsfult vi höll på med för långliga tider sedan. Vilket fått uppta oproportionerligt utrymme av massmediernas aktuella resurser. Därmed skymt de sociala konstruktioner och ogärningar som just pågick eller stod för dörren, både hemmavid och lite varstans i världen.
Sedan upphävdes ramaskrin i många spaltmetrar när några lyckades halvvända skamspegeln snett inåt så att en av storfräsarna i egna samförståndsleden avslöjades som falsk frälsare.
Yttrandefrihetens frälse i vår demokrati tycks svårligen tåla verkligt allvarlig kritik mot någon av sina egna. De som verkligen räknas som osvenska likar. Godhetens självutnämnda budbärare och förtryckande predikanter.
Vilket ömkligt spektakel! Några av dessa ordens diktatorer, som gått in för att bestämma vad vi ska tycka och tänka, har bittert berättat om sitt hat mot den fånige och underklassige svensken. Vilken somliga minsann råkat ut för och fått hemska erfarenheter av. Blivit offer för. Bland annat som flyktingar undan andra världskrigets Tyskland efter att ha mist det goda livets lyx och tvingats drängtjäna i den fattiga och okultiverade svenska landsbygdsmiljön.
En chock, naturligtvis. Men också en egocentreringens memorerade fasa hos Förintelsens barnbarn, och andra tyska flyktingar eller rikemansbarn. Som anses jämförbar med den i koncentrationslägren. Framgick det. För här råkade man ut för råbarkade svenska sällar: självägande bönder som vant drev på sina drängar och pigor. Drev på oss som hölls I utarmande livsbetingelser sekel efter sekel, präglade även av Kronans kretsar och handgångna talesmän.
Dessa gångna tiders hjonbarnbarnsbarn vill man i dag lättsamt manipulerande hantera som spelmarker. Vilka inte behöver märkbar anknytning i verkligheten, utanför egna räjongernas egendomar och synvillor.
Samma så kallade vanliga svenska avundsjuka, som det i dag ofta refereras till, var det som den fattiga underklassens pigor och drängar genom århundraden begabbades med, av överklass och dess infiltrerande debutanter.
Sådana relationsbegrepp har väl fått dem själva att framstå som avundavärda, i varandras ögon… Med mentalitet vävd av finare själssilke än hos oss, avkomman till de av många generationers hårda möda plågade barbarerna - utan dubbelt medborgarskap och andra finesser. Vi ska väl helst utrotas? Är ju, ändå, så tunnsådda. Somliga av oss har till råga på allt inte dugt till att föda våra barn gott nog i fina kvartersskolor. I stället lär några av dem ha rakat skallen och burit sig åt. Kanske kände att det underförstods att de borde ha aborterats.
Överlägset beslut bak lyckta dörrar gav rätt att skamma dessa i porträttgalleri på tidningars förstasidor. Medan egna ledens ”självständiga antirasister och anarkister” rustades i maskering och år efter år medielejdes, av allt att döma, för våldsdemonstrationer av den egenrättfärdighet som inte stod nynazisternas efter.
Med vår tristbleka uppsyn, och den isolerade lantbons nedärvda beteende i maneren, är det förståeligt att många framåtsiktande personer velat slippa se oss i sitt grannskap.
Globalt nätsurfande, mer sammansatt spännande och därmed färgrikt underhållande styrs nu svensken till att bli.
Mångkulturella vill ”man” i den ekomiska gräddans ”intelligentia” och finkultur ha oss. Inte för att sedan välkomnas i deras salonger, en beundrande snabbtitt genom TV-rutan får vi på sin höjd ta. Men det blir förstås mer spännande för ordryttarna, sedan, att skildra våra barnbarns kamp för tillvaron. Skallrakade eller ej. Själva befinner de sig då, eventuellt, i italienska salonger.Det kanske snart barkar hän här som i smältdegelns USA. Eller som i det ljuva Medelhavsklimatets blandning av caféfrotterande skönandar och sällskapliga maffiabossar. Inte sällan med draperade och instängda kvinnor som hemmavid gör slavgörat åt dem. Ett mentalt klimat som våra hjärntvättledande propagandaledare och deras väl införstådda underhuggare nu till sist håller på att förverkliga åt sig, och oss..
Jag påstår inte att några av dem ter sig som de Hitlerklonade gossarna i Pojkarna från Brasilien, mentalt anlagsblommande. Men det verkar uppenbart att en och annan i sin iver att höja sig över andra behagat glömma viktiga, ”låga”, nivåskillnader här i världen. Som inte bara borde räknas med utan också respekteras. Fast vi inte ärlika fint ”osvenska” som de själva.
Men Gudskelov tycks goda undantag finnas även i dessa av allt att döma allmänt underklasshatande hycklargäng, på deras föregivet demokratiska ”enda vägar”.
Inte sällan har vi fått höra att vi måste börja bjuda till och umgås med våra nya svenskar, annars… Om några få år har vi det annars mycket otrevligt i det här landet, utlovas det. Visst, det är bara det att många av oss redan bjuder - och i vissa fall har bjudit till mer än vi nog borde gjort, eftersom vi tyvärr råkade illa ut. Därför att alltför många fördes hit som ännu befann sig på analfabetisk medeltidsnivå och därpå snabbskolades i storstadsmiljö till att bli denna civilisations kriminella kader. Men inte för att här bo och frotteras i bättre folks finkvarter. Dit in släpps bara sig snyggt förande typexemplar av både inflyttade svenska landsortsbor och invandrade utlänningar.
Fast det vill man inte höra talas om – det bör bortses från, bland kulturblandande chefskonstruktörerna i “laboratoriet Sverige”.
Vi är många som kan skryta med att känna utlandsfödda svenskar som är mycket intressanta och trevliga. Det är inte där skon klämmer.
Hur kan “intelligentian”, ja hela etablissemanget, så banalt förenkla detta svåra problem för sig? .
Nej, svårigheter beror inte på oförmåga hos oss kritiker att uppskatta annat än svenskar. Visst finns det rasism och främlingsrädsla här, men jag tror att sådant hade jämförelsevis svagt fäste i detta land. Till för cirka två decennier sedan..
En hel del av problemet ligger på boendesegregerandets klassnivå, och i de klyftor som har uppstått efter den skandalösa spekulationsekonomi och invandrarpolitik som bedrvits från slutet på 80- och början av 90-talet.
Hjältarna i vår huvudelit – de fostrande rådgivarna till oss opreciserade men ändå ”vanliga” - ska snarast lämna innekvarteren, ta sina eventuella barn ur de fina skolorna och flytta ut till förortsområdena. Tycker jag. Det är på tiden att man börjar anknyta sig och sitt vetandes förmåga direkt till verklig-heten. Kommer ner från abstraktionernas drömmande moln, där man lätt berömmer varandra för tjusig överlägsenhet. Groteskt pumpar upp varandra till falska jesusar utan måtta och reson. Von Oben-rusiga.
De som verkligen har fått det svårt och drabbats mest är - förutom ”våra egna” fattigaste i olika åldrar och situationer - flyktingar som lockats hit och trott sig komma till ett gott land. Men nu sitter i förortsghetton, där de knappt vågar gå ut av rädsla för materiellt fixerade och farliga grannar. De behöver verkligen mycket hjälp och vårt trevliga umgänge.
Men hur ska vi kunna nå varandra, så som det ordnats kring oss? Med ghettoområden för mängder av nyinflyttade där många nu får lida, därför att somliga av våra överklassares folk- och landföraktare förleddes till att bara ”ta för sig”. Gärna från Chile eller Thailand, för att inte tala om Dubai. Massmedierna lärde dem att ”svennar” är likamed skinnskallar och kriminella - därmed föraktansvärda. Inte behövde man lära sig språk, regler och kutym ens halvdant innan det gavs uppehållstillstånd för all framtid. Emellanåt tillsammans med hela hembyn: alltså släkten, klanen.
Det senare har jag blivit väl insatt i av turkar som kommit hit för att de här verkligen vill skapa sig en framtid tillsammans med oss och upprörts högeligen över hur somliga landsmän gått in för att skinna oss. Och fått göra det. Liksom uppmuntrats därtill. Kanske ville några kulturellt avancerade ateister ha hit viss sorts muslimgrupp, som skulle göra alla av den tron impopulära här? Eller långtidsplanerar för spridandet av relgiöst ödmjuk dominans i ett framtida ”Sverige”.
Vad är detta annat än en ofattbart utmanande arrogans, mot ett litet land och folk, och mot många som lockats hit? Till ett, för flertalet, mycket fattigt och glesgrannat land där man svalt och frös ihjäl ända fram mot 1870-talet, när skörden i oår slog fel så det blev nödår?
Rätt många av oss var fattiga ännu runt 1960 - själv halvsvalt jag då och gick miltals för att ta mig till och från bonnierska lärlingsjobbet, till mitt havandeskaps nionde månad.
Ofta har det förts på tal att vi varit alltför homogena, så erbarmligt lika. Men det känner åtminstone inte vi lantisar och relativt nyblivna stadsbor igen oss i. Så är det inte här nere bland oss. Mycken olikhet har odlats i det här landet, på många nivåer, i långliga tider. En hel del av oss är faktiskt mörkhåriga också…
Inte ens det tycks storstadskvarterens enkelspåriga överkörare känna till. Avkomlingarna till dem som aldrig behandlat oss som likar. De själva odlar nu samma avståndstagande attityder. Utom mot dem som, i sin tur, ”lyckat”slickat sig uppåt mot dem.
Har detta sakernas tillstånd planstyrts av kalla hjärtans överhettade hjärnor, slirande på överväxel? Med inte ens de “nya svenskarnas” bästa i sikte, bara sin egen position i de överlägsna kontaktnäten? Som utstrålar från globala maktcentras mångkulturella metropoler. Ivrigt understödda av klassklättrarna bland sig. Som förefaller vara maktfullkomligt likgiltiga för särskilt “gamla svenskarnas” välfärd, vilken effektivt spelats ut mot invandrarnas behov?
Ja, vi som i finare folks ögon är svenneskallarnas alltför tjocka släkt har många frågor som öppet behöver diskuteras framöver.
Om all världens av fattigdom lidande människor hade tagits hit skulle även det ha varit en Kristi behaglig gärning, som gjort dem som så utfört det möjligas konst svårträffade av kritik. Det är bara det att gamla, barn och andra i våra svagaste grupper och landsdelar är de som dyrt fått betala maktutövarnas manipulerande nycker – medan de själva och gelikarna ökat förmånsbergen de huserar i, på sin sida av växande avgrundsklyftor.
Det är detta som är så frånstötande obehagligt. Först borde folkblandningsamatörerna naturligtvis noggrant ha ordnat hyggliga villkor för just de svagaste bland oss själva.
Men kanske styrdes de bara av undermedveten egodrift. Ty den svaga underklassen har i stället avväpnats på en hel del välfärd och trygghet. Och är nu på en del orter tillåtet byte, uppifrån sanktionerat, för mängder av ekonomiska invandrare med glupande aptit på skattefria rikedomar. Däribland inte så få rent kriminella element, vilka okontrollerat släpptes in och gavs medborgarskap här. Svartjobb, svart ekonomi, ger god näring åt hela EU, medgavs det - lite undanskymt.
För att inte tala om problemen framöver med dubbelt medborgarskap, som blivit lagfäst rätt att inneha. På alla nivåer.
Visst är det tjusigt att vi som himlens invånare kan bjuda andra att komma hit och skära guld med tälgknivar, liksom. Efter inmutning av hela gruvområden till och med. Fast inte på det sätt som nu skett.
Hur somliga av våra radikalt goda herrar än behagar se på oss är vi ändå många som föredrar vår provinsiella egenart framför deras köpasserande klubbadel och märkvärdiga plattitydvärld. Plastfigurgalleriets.
Nog går vi en oviss framtid till mötes. Hur den ska mötas borde stämma till ödmjuk eftertanke även bland dem som anser sig höjda över vanlig vardag, i privata nätfiskares hårdfjällade skara eller i utlandssvensk ”paradisland”.
Vilken fantastisk utmaning vi bäddat för..!
*
Det var som om många ”ansvariga”, efter Palmemordet, plötsligt lät sig regisseras av USA-rotfästa EAP:s främsta slagordsmästrare . Portarna till ”det alltför provinsiella” och i de egna kretsarna homogena Sverige ställdes lockande på glänt. Slogs därpå snart upp alltför vitt och brett av invandrarministrarna Anita Gradin och Birgit Friggebo.
Med det underförstådda men ibland övertydliga budskapet till dem som hit in strömmade att det bara var att med den starkes rätt ta för sig bland de alltför blonda och ”mesigt” bortskämda svenskarna. Av vilka den ene framställdes som den andre oskiljaktigt lik och minsann behövde lära sig både ett och annat. i ett land som enligt EAP snabbt borde fyllas till att härbärgera över 30 miljoner konsumtionssugna invånare.
Tillräckligt med nya eller halvtomma hyreshus råkade då stå färdiga. Liksom väntande på våra stora skaror invandrare från vitt skilda miljöer och bakgrunder med många tungomål. Därutöver gällde snabbmixningsexperiment med resultat och bevisbörd som för scenariets skapare och engagerade insatsgivare ska visa att ingenting är omöjligt...
Den enda rätt långsiktiga samhällsplanering som någonsin funnits i Sverige gäller just bostadssektorn, lärde jag mig av en föreläsande statssekreterare runt 1980. På Journalisthögskolan där jag då, samt på distans i tid och rum, inhämtade en hel del om Morgondagens teknik och svårgreppbara globalism.
Men den långsiktsplaneringen sköts väl numer, och sedan ett bra tag, av multnationella bolagens EU-lobbyister. Med världsregering lurande bak pannbensdrömmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar